Ja, det är något jag funderat på.
Hur tänkte man då man bestämde sig för att välja en tripp
till planeten Jorden?
Kanske......en liten semestertripp? Utan minne var man
egentligen hör hemma, det man tyckte var så lätt och självklart innan
man tog och skrev under avtalet av att inte minnas ett SKIT....eller skit o skit.
Jag minns att det är något som jag glömt bort. Där. Typ - Befinner jag mig.
Kanske man tyckte det skulle bli kul med lite motstånd ifråga av
myndigheter, regler, lagar och kontroll.
Kärlek, hat, ego, du , jag, vi. oss.
Kan ju vara så att därifrån man kommer flyter allt lätt, alla älskar alla, man behöver inte ens fundera på saken. Man bara är. Uppfylld av den totala kärleken och vetskapen av att man alltid kommer finnas till. Bara ändrar skepnad då och då för att få lite ombyte och lära sig något nytt.
Kanske man undrade
hur de stackars människorna känner sig på Jorden som
inte har en aning om allt det här som de valt att glömma för en stund.
Ett ögonblick i tiden för någon på en annan planet.
En evig tid för oss på planeten Jorden.
Ett läroverk. En evig skola. Vareviga dag. Du kommer inte undan
Så länge du lever. så lär du.
Kanske är det så att de jäkligaste stunderna, de största"idioterna" som passerat
ens livsväg är de som egentligen älskar dig mest på ett annat plan/dimension. De som du
gjort ett avtal med innan du/ni kom ner till Jorden som skrev under på att
OM eller NÄR du hamnar på sidan av din livsplan, då kommer de att uppenbara sig och
det kommer vara hemskt jobbigt och du undrar varför händer detta mig.
Det brukar vara dessa stunder som får oss att inser de stora sakerna så att vi på ett
eller annat sätt väljer en annan väg i vårat liv. Den rätta vägen. Vägen som du redan
satt upp för dig själv. Vägen som du nu väljer att gå TACK VARE denna person/denna händelse.
Kanske man väntat i eoner av tid för att äntligen få sin biljett till
Jorden. Kanske man genomgått otaliga liv och lärdomar just
för att ha det med sig,- undangömt i cellminnet att plocka fram då
man kom ner, och när man nu äntligen har fått en första plats hit, -
till "The Greatest Show On Earth", så undrar man när fasiken man gör här?
Är detta Allt?
Dessa ord kan vara en tröst för att se ur ett större perspektiv:
"Du är en andlig varelse - Som har en Mänsklig erfarenhet"
Denna stund. Detta nu. Har du valt att uppleva hur det är att vara människa.
Jorden sägs vara en av de hårdaste skolorna du kan välja att inkarnera i. Jag
ser detta som ett examensprov. När jag kommer härifrån så hoppas jag att jag följt min livsplan och uträttat det jag var menad att göra här. Så jag inte behöver komma tillbaka just HIT i första taget.
Efter detta uppdrag hoppas jag på en lååång semester för oss alla efter det som Jordelivet låter oss uppleva och lära oss.
Så de stunder som är svartast. Mörkast. Ensammast. Då jag känner mig bortkopplad från mitt
uppdrag. Går jag
DJUPT inom mig och känner efter. Och inser....detta är en del av den stora planen.
Så att jag ska gå igenom så många erfarenheter och lärdomar som möjligt under
den korta tid vi har på denna planet.
Och en sak är bra tycker jag. Om detta liv är en enda stor skola, med intensivkurs ikryssad så får vi ju vara
Tacksamma för att ett jordiskt liv inte sträcker sig flera hundra år fram i tiden. Det känns alldeles lagom att komma härifrån om 70 - 100 år.
Själen dör aldrig. Själen
har alltid varit och kommer
alltid vara oavsett vart du väljer att befinna dig just nu. Det är när vi hittar andra själar på denna jord som lyser upp, bär oss en bit på vägen, delar
sann, äkta kärlek med,- det är då som vi
tillsammans skapar himlen på Jorden.
Med kärlek,
Anna
♥