Klara Fransén om vaccinationer - från början av 1900-talet

Tänkvärd historia skriven av Klara Fransén, en homeopat som började sin verksamhet i Stockholm 1910. Historien är tagen ur boken ”Homeopatiska Självläkaren” som utkom i januari 1921. Min bok tillhör dock 5:e upplagan och utkom 1933.

Utdrag ur föreläsningen;

MIN STÄLLNING TILL VACCINATIONEN.
Ledamöter av Riksdagen särskilt inbjudna till föredraget.

När jag fördes in i min nuvarande verksamhet, hade jag endast kännedom om att det fanns personer, och ibland dem ett fåtal läkare, som kämpade mot den obligatoriska vaccinationen. Jag tänkte att de voro fantaster eller vilseledda. Det var ju en orimlighet att tro, att läkarkåren, vår hälsas säkra skyddsvärn, skulle tillåta, ja med lagens omutliga stränghet påbjuda något, som kunde skada vår hälsa och vårt liv. Absolut otänkbart! Min tro på detta skyddsvärn var orubblig. Så började jag röja mark för homeopatien, och människoskaror kommo för att pröva denna för dem nya läkekonsten. Genom detta utvidgades fältet. Deras prov blev ett erfarenhetsrön för dem, och för mig blev det ökad kunskap om allehanda sjukdomar och ett fördjupande i och förstående av homeopatien. Bland dem som kommo voro mödrar med små och stora barn – bleka – hålögda – med ansvällda körtlar – matta – trötta och nervösa. De hade alla undersökts av läkare, som förklarat att de ej kunde finna någon sjukdom hos dem.

”Nå”, frågade jag, ”Hur länge har det varit så här?” De svarade alla i regel på samma sätt. ”Vårt barn var det mest blomstrande, friskaste man kunde se, men så tvungos vi att vaccinera det och sedan – har det varit så här.” detta svar har jag fått av hundratals föräldrar, och ofta en gripande sjukdomshistoria om hur deras barn svävat mellan liv och död omedelbart efter vaccinationen. I början försökte jag för dessa föräldrar bortförklara saken såsom ett tillfälligt fall, hänvisande till våra vetenskapligt bildade läkare, som omöjligt skulle kunna tillåta något skadligt ingrepp på de små barnen. Så talade jag och försvarade läkarna. Åren gingo, skarorna ökades, och dagligen mötte mig något fall av vaccinosis – icke endast barn, utan människor i alla åldrar. Under det jag forskade efter grundorsaken till deras sjukdomar, kom svaret ofta fram: ” Jag har aldrig haft en hälsodag sedan jag vaccinerades.” Mitt hjärta började bli beklämt. Jag ville blunda för att slippa se, men det hjälpte ej, och ännu mindre hjälpte det att jag tusende gånger inom mig själv upprepade, att det ej voro möjligt att vaccinen kunde skada så. Min fasta tro på läkarnas ofelbarhet började emellertid rubbas och starren vika från mina förblindade ögon. Ofta kom från vaccinationens offer en tveksam fråga: ”Varför behövs nu vaccinering, det existerar ju knappast några smittkoppor?”

I början svarade jag med trovisshet: ”Just det att smittkopporna försvunnit är ju vaccinationens förtjänst.” Vid närmare begrundande minskades min trovisshet ochjag teg. – Jag beslöt nu att på mitt vis forska efter sanningen.

Under några år arbetade Klara vidare och dagligen hade hon fall av vaccinationsskador efter smittkoppsvaccinet. Hon hade gott om material att studera och hon konstaterade biverkningar som astma, svåra eksem, vanföreställningar,epileptiska anfall etc.
Hon fortsätter sin historia, vänder sig till riksdagsmännen och säger;

Jag frågar mig: ”Är det endast vaccinationen som numera skyddar Sveriges folk för smittkoppor? Kunna ej de skyddsåtgärder, som det moderna medicinska framåtskridandet tillskyndat oss, även skydda oss för smittkoppor såväl som för Kolera och andra smittosamma sjukdomar? En väl ordnad karantän, en sträng isolering och det utmärkta hygieniska åtgärder, som vi ha att tacka vår läkarkår för – skulle ej dessa kunna vara tillräckliga även för att mota och utrota smittkopporna?” Över dessa frågor grubblade jag. Så kom anno 1913 ett smittkoppsfall till S:t Göran. Av tidningarna såg jag, att fallet ifråga ej ens igenkändes som smittkoppor av sjukhusets professor, utan diagnosen tydde på en annan sjukdom, så att den smittförande mannen släpptes utfrån sjukhuset. Emellertid inskränkte sig hela epidemien till 36 fall, om jag minnes rätt. Dessa fall voro ju alla vaccinerade. Två dödsfall inträffade. Även dessa två offer voro ju vaccinerade? Nu frågas, om vaccineringen ofelbart skyddar för smittkoppor, hur kunna de då någonsin komma in i ett så vaccinerat land som Sverige? Vi borde ju vara immuna alla? Nu säga ju visserligen vetenskapsmännen att immunitet ej vara r för alltid. Den ene säger att den vara i 10 år, en annan 1 år. Hur ska vi förstå detta? I så fall är ju största delen av Sveriges folk ej längre immunt, utan farliga smittomottagare – inte sant? Om nu smittkopporna endast vika för vaccination, borde vi ju alla omvaccineras årligen för att skydda oss. Ty en läkare har nyligen i en daglig tidning påpekat, att smittkopporna äro icke en sådan sjukdom, som blir ofarlig därför att den allmänna hygienen förbättrats. Den sprider sig som en löpeld inom ett ovaccinerat samhälle. Hur skola vi då kunna förklara, att smittkopporna ej spridde sig mer i hela Sverige, då ju största delen av vårt folk skulle enligt dessa vetenskapsmäns egen utsago vara lika farliga, som om de aldrig vaccinerats. Visserligen uppflammade en oerhörd stor ”vaccinationsepidemi” – kanske att ett hundratusental av Stockholms invånare omvaccinerades, men de övriga hundratusentalen vaccinerades ej, och de gingo lika fria från smitta som de nyvaccinerade.

 Men ändå påstodo tidningarna, att tack vare den energiska vaccinationen, så räddades vi från en större epidemi. Huru är detta att förstå? Det har sagts mig, att året innan en enda människa vaccinerades i Sverige, påbjöds isolering och hygieniska åtgärder med det resultat, att smittkoppsfallen minskades i oerhört stor procent. Måste vi då ej i första hand anse den storartade skyddsorganisationen, som våra läkare under det sista seklet omgärdat oss med, såsom varande orsak till alla smittosamma sjukdomars obetydliga och sällsynta uppträdande i vårt land? Helt säkert är den vårt enda säkra skyddsvärn. Den som anser detta skydd ej vara tillräckligt, må den vaccinera sig så ofta den behagar, men låt också den, som anser vaccinationen som ett värre ont än smittkopporna, förskonas därifrån. Skulle så olyckligt vara, att en verklig smittkoppsepidemi utbryter, drabbas ju endast de ovaccinerade därav, och då må de ju få sitt straff. Detta blir då endast rättvisa. Men att föräldrar hotas med fängelsestraff för det de vilja skona sina barn från något, som enligt deras mening skadar barnen, är väl en orimlighet i våra dagar. Låt oss ej sjunka ner till inkvisitionens skräckdagar. Det är Ni, ärade lagstiftare, som skola befria oss från det medicinska påveväldet, så att vi få frihet att bestämma över vår egen kropp och våra värnlösa barns.

Människokroppen är närmast att likna vid en myrstack, där myriader liv vimla i varje cell, i varje atom; och det minsta liv i människokroppen har sin uppgift av vakande, danande, återställande etc. Varje ingrepp utifrån ställer helt säkert till större skada och oreda i denna levande organism än den okynnige gossen gör, när han petar i myrstacken. Myrorna skulle nog icke bli oss tack skyldiga, om vi släppte ner till dem ett batteri insekter av annan kaliber än de själva. Den nya tidens läkekonst skall helt säkert handskas med respekt och vördnad för den levande organismen, vaka över den och spana efter det som kan höja och stärka livskraften hos dessa myriader livsintelligenser, som bildar vår kropp.

Nu har visserligen helt nyligen en läkare sagt offentligt: att ”vi aldrig varit så friska och sunda som nu”. Är det så? Då är det bara vi som har för stora anspråk på friskhet och sundhet. Jag tror, att få av oss alla här närvarande skulle hålla måttet av hälsa och styrka i jämförelse med forntidens folk. Hur många skröpligheter skulle vi kunna draga fram hos litet var – alla ni med edra magnevroser, dömda att hålla diet och ta saltsyra hela ert liv. Är det att kallas frisk? Eller ni, som pinas av ofta påkommande huvudvärk och endast kan hålla er uppe genom fördärvande huvudvärkspulver. Kan ni kallas frisk? Eller ni, med edra reumatiska lidanden, daglig kamp med styva och stela leder? Och hur många bära ej fröet till den lömska kräftan, som bryter upp helt plötsligt utan minsta förebud. Eller huru många gå ej medvetet, eller omedvetet med de smygande sjukdomarna äggvita och socker etc.?

Forskningens mål är icke botandet – utan målet är nya sera analoga med vaccinen. Får detta fortgå ohejdat, så blir det snart lag på, att alla måste serumbehandlas mot alla påkommande sjukdomar.
Låtom oss tänka på myrstacken. Nej, inga ingrepp i människokroppen annat än de allra nödvändigaste operationer för att rädda människoliv. Den skicklige kirurgen är värd all beundran och tacksamhet för sina säkra snitt och fina stygn. Men sedan ta andra arbetare vid och utföra läkningen. Hur dessa osynliga krafter arbeta, kan man få en svag antydan om, när man gör ett hål i en myrstack. Detta hål fylles på ögonblicket av ivriga arbetsmyror, som genast äro färdiga att återställa det skadade. Med samma iver arbeta de otaliga livskrafterna i människokroppen. Fastän vårt öga ej kan skönja dem, bevisa de dock sin närvaro genom sin underbara läkekonst. Att spana och forska efter dessa krafters livsvillkor och efter de lagar de följa, bör vara varje läkares uppgift, och att lära oss alla att ej bryta mot hälsolagarna. Statens skyldighet blir att säkerställa läkarnas existens. Därmed höjes läkarvärdigheten från ett yrke till ett heligt kall. Läkarens heligaste plikt blir då att utnyttja all medicins kunskap uteslutande på att göra oss alla och kommande släkten till starka och friska människor, som fysiskt och psykiskt gå mot den sanna utvecklingens mål – fullkomlighet.

Klara Fransén.

Inlägget är lånat av Ann-Charlotte Stewart.