Ett utdrag från Channie Cha's bok "En ängels dagbok"
En gång i tiden fanns det i vårt solsystem en planet som kallades Tycons
Alexidor. Den låg i konstellation med Mars och Jorden. Numera finns inte Tycons
Alexidor kvar som planet, endast ett asteroidbälte mellan Mars och Jupiter
avslöjar dess forna plats och existens. Jordens nutida
sol är naturligtvis densamma som då. Solen har dock falnat något och dess
ljuskraft lugnat sitt flöde. Detta till Jordens fördel, eftersom vi idag ligger
närmare än förr. På den tiden var solen alltså starkare, vilket gav liv till
planeten Mars. I och för sig låg då Mars något närmare solen, men ändå.
Channie Cha och även Channie på Jorden visste rätt så mycket om Tycons
Alexidor's existens eftersom hon själv en gång, i ett tidigare liv, hade haft
sitt ursprung på den planeten. Om detta stod det i registren som fanns om henne
själv. Det stod även att Tycons Alexidor hade varit hennes första
reinkarnationsplats in i en fysisk kroppskvalité (senare visade sig dock detta
inte vara helt riktigt, registren angav inte den verkliga sanningen).
Channie på Jorden kunde själv minnas en hel del från den tiden, en tidsperiod
av hennes fullkomliga livs historia. Men Channie ville inte acceptera den tiden
eller Tycons Alexidor. Varken när det gällde det som hänt henne där, eller vem
hon varit då och på ett sätt ännu var i arvet. Hon ville inte acceptera sitt
arv. Hon ville inte heller acceptera det som hänt efter det att hon och de andra
flytt från och lämnat Tycons Alexidor bakom sig. Hon ville inte... Men minnena
fanns där ändå, kanske just för att allt varit så dramatiskt i deras flykt. En
flykt undan den stora katastrofen som blev Tycons Alexidor's undergång.
Tycons Alexidor hade absolut inte varit något paradis. Planeten kunde inte ens
ha kallats för en trevlig plats. Den hade varit inte bara en hemsk plats, utan
en fruktansvärd sådan. Två stora maktblock hade funnits på Tycons Alexidor.
Dessa stred mot varandra varje dag på året och hade gjort det så länge man kunde
minnas bakåt i tiden. Den ena dagen förlorades ett stycke land på ena sidan,
samt tiotusentals soldaters liv och lika många civila. Nästa dag vanns den
tillbaka med lika stora förluster i liv. Ett meningslöst stridande som bara
skördade offer hos båda sidor. Den mark man stred om var inte värd att ägas av
någon, så förstörd var den. Den var härjad och hela planeten hårt sargad av
gifter från de ständigt pågående krigen. Makthavarna på båda sidor hade även
medvetet släppt ut farliga gifter för att döda all växtlighet och förstöra alla
naturliga vattentäkter och brunnar. Detta hade gjorts för att få folket under
makthavarnas våld och förtryck.
Ingenting växte naturligt eller gick att odla på planeten, eftersom även
regnvattnet var giftigt och förstörde allt. När mat inte längre gick att odla,
utan endast kunde framställas i speciella växthus, fabriker eller på kemisk väg,
hade makthavarna ett säkert kort på sin hand. Inte ens markens vatten gick att
dricka, annat än om det först avgiftats och sedan renats, även detta i
makthavarnas fabriker. På detta sätt fick de som höll i makten alla de civila,
människolika invånarna helt i sitt våld. Och maktens folk sa:
"Strider du inte eller arbetar för oss, så får varken du eller din familj
något vatten eller någon mat. De dör om inte du offrar dig". Så
civilbefolkningen måste arbeta vare sig de ville eller ej. För ingen kunde ju
överleva utan att få ut sina dagsransoner. Nästan alla på planeten tvingades
alltså till vidriga handlingar eller var tvungna att gå ut i krig, bara för att
överleva själva eller för familjens överlevnad. Man stred för att få ut ytterst
lite mat och lite rent vatten. Den mat man stred för var inte speciellt god,
snarare vidrigt hemsk och dessutom näringsfattig. Sjukdomar härjade hela tiden
på Tycons Alexidor, delvis spreds dessa medvetet via maten. Allt för att hålla
folket i schack genom undernäring, svaghet och värnlösthet, så att ingen skulle
göra uppror mot makthavarna.
Befolkningen föstes ihop, likt djur på Jorden, ofta i väldiga smutsiga
städer. Städerna på Tycons Alexidor var fruktansvärda getton med höga
trottoarkanter, så att gifterna inte skulle stänka upp på de gående när
markbundna fordon passerade förbi. Husen liknade mer trånga krypin, eller burar,
än bostäder. Allt fotfolk, de civila och lidande, hatade minst sagt den
situation som de befann sig i. Men trots allt det hemska, och trots den
fruktansvärt förgiftade smutsiga värld som Tycons Alexidor utgjorde, så var det
konstiga och minst sagt märkliga att alla som bodde där var så otroligt vackra.
Dessutom var många av dem otroligt goda i hjärtat och kärleksfulla i tanken.
Tråkigt nog var det de som först slaktades vid fronten. Detta då de valde att
inte höja sina vapen, utan bara med sorgsen blick lät sig dödas av fienden.
Channie hade inkarnerat och levt på Tycons Alexidor fram till dess att hon
var en ung flicka. Det var då som det "slutgiltiga skedet" inträff och planetens
undergång varit ett faktum. Hennes familj hade bestått av föräldrarna, en äldre
bror och en mellansyster. Hon själv hade varit den yngsta dottern i familjen.
Hennes far var betydligt mycket äldre än modern. Hennes mor hade alltid varit
svag, bräcklig och sjuklig. Fadern var vetenskapsman och arbetade bland annat på
ett laboratorium med olika märkliga experiment. Att han i sin hjärna utvecklade
helt andra teorier och utförde mycket större experiment var det dock ingen som
anade. Varje anställd fick regelbundet genomgå sanningstester och
hjärnvågskontroller neddrogade tillstånd. Det gjordes för att man ville se om de
anställda dolde något för makthavarna, eller om de var fullkomligt lojala med,
och trogna, regimen. Var de inte trogna, så dödades de omedelbart utanför
byggnaden. Hennes far hade dock lyckats hålla sig från dödsstraffet tack vare
"hjälparna".
Hennes familj hade inte bott i någon stad. De var så lyckligt lottade att de
hade fått bo ute på landet, mycket tack vare faderns långa och trogna
tjänstgöring hos makthavarna. Huset låg avskilt från andra, i ett ökenliknande
område nära ett par kala bergskullar. Det var nog denna avskildhet som gjort att
hennes far hade fått kontakt. I all hemlighet, och utan maktens vetskap hade han
lyckats med något stort. Han hade kontakt med som han sa: "varelser från
stjärnorna". De utifrån komna besökarna kallade sig för "hjälparna". De räddade
och hjälpte en del av planetens invånare. Detta genom att ge dem mediciner, mat
och vatten, men kanske främst genom att just ha kontakt med dem, föda hopp och
låta befolkningen utveckla nya idéer för att lösa sina problem. "Hjälparna"
försåg också sina nödlidande vänner med allt annat de kunde av vänskap och
support. Men utan att det skulle synas för mycket, för makthavarnas spioner var
många.
Till utseendet var "hjälparna" mycket människolika, men ett synbart skimmer
fanns runt dem i svagt grönt och gyllene. Alla "hjälpare" hade exakt samma
klädstil och hårfrisyr. En page med lugg och hår som utgick från, inte en bena,
utan en punkt mitt uppe på huvudet vid kronchakrat. De hade vitt hår och löst
vilande ovanpå det låg ett brett silvervitt pannband. Även deras kläder var
vitskimrande, likt den märkliga metallen pannbandet. Hyn var också ljus, nästan
vit. Det var bara ögonen som hade en annan färg, antingen svagt isblå eller
duvgrå.
Det var dessa "hjälpare" som i slutskedet kom att hjälpa henne och en del
andra från planeten innan denna exploderade. Enligt de nuvarande
historieböckerna i universum sägs "hjälparna" ha kommit från Zazzex och Oktra.
Men både Channie Cha och Channie på Jorden visste mycket väl att detta var en
förvanskad version av den sanna historien. För dessa två planeters folkslag hade
aldrig sett ut så.
Dessa "hjälpare" kom verkligheten från ett annat universum. Deras syfte var
större än någon kunde förstå, vare sig på den tiden eller nu. De bröt igenom
till detta universum då, och de har gjort det nu igen. Allt för att förändra
historiens vingslag mot något bättre. Denna gång bättre för Jorden och hela vårt
universum. Huvudrollsinnehavarna har nu samlats på Jorden inför den stora
föreställningen. Moder Jords uppgång!
Det som "hjälparna" gjorde på Tycons Alexidor var att samla ihop de goda och
de som i hjärtat trodde på något större och bättre. De som ville starta något
nytt av kärlek välsignat. Hennes egen far stod för detta, liksom några till.
Därför skulle de räddas och sparas för detta universums fortsättning och
förbättring. Hon själv såg aldrig vad fadern stod för eller var, förrän den där
dagen då allt hände och när han bad dem ta farväl av sin mor för sista gången.
Barnen fick veta att de skulle ut på en lång resa och att modern inte skulle med
på denna. Hon ville stanna kvar och dö med planetens folk. Själv förstod hon,
som den lilla flicka hon var, inte då vad allt betydde. Hon grät bara vid
avskedet och hörde sin mors ord: "Du var ämnad för något mer och större... Du är
ett hopp för andra...".
De hade tagit sitt avsked i en ljuvlig trädgård. Hennes mor var en underbart
vacker kvinna och så otroligt kärleksfull i all sin bräcklighet. Modern hade
alltid kunnat berätta sagor om träd och blommor, trots att hon aldrig under sin
egen levnad sett sådana på planeten Tycons Alexidor. Utanför deras lilla hus
hade fadern tillåtits, och själv lyckats, uppföra en konstgjord trädgård av
målade kulisser. Allt var tillverkat av enkla jordfärger som ofta regnade bort.
När detta hände hjälpte barnen till att bättra på allt. Det skedde efter moderns
beskrivningar av hur träd, buskar och blommor såg ut. Mest nyfiken och kanske
ivrigast var hon, den yngsta dottern. Hon ville veta allt om blommor, så fadern
och modern kom till sist på att ge henne smeknamnet "Blomma".
Det var alltså i den konstgjorda trädgården som de tog sitt sista farväl av
modern. Det var den dagen deras planet dog. Dagen då hon själv och alla de
andra, med fadern i spetsen, tillsammans besteg ett sandgult berg. Uppe på
toppen skulle en kontakt ske, "hjälparna" skulle möta dem där. Stoft av död jord
täckte hennes slitna skor och enkla kläder när hon såg ner på marken en sista
gång. Sedan lyfte osynliga armar upp henne mot skyn. Hon färdades i ett
ljusskimmer mot ett starkare sken, som kom från en stor svävande farkost högt
ovanför dem. Hon skulle alltid minnas just den dagen, det berget och alla sina
känslor.
Och sedan då...? Jo, alla de som skulle med togs ombord och där uppe
farkosten togs de väl om hand, av väsen med mjuka händer och vänliga ansikten.
De fick välsmakande mat att äta och rikligt med god dryck till. Mat och dryck
kittlade smaklökar som aldrig känt dess like. Hela upplevelsen av måltiden
gjorde henne lycklig och nöjd, trots att hon tumultet som rådde ombord blivit
ensam. Hon hade kommit bort från resten av sin familj. "Hjälparnas" farkost tog
dem till en underskön plats. Den märkligaste av platser för någon som hon
själv….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar