Jag kommer inte rösta imorgon och tycker inte du ska ha dåligt samvete att göra det samma. Jag kommer förmodligen inte rösta i höst heller. Det sättet på hur Sverige och många andra länder i världen styrs är bara ett spel. Att rösta är samma sak som att delta i och stötta deras spel. Om ingen röstar faller spelet och något nytt måste växa fram. Vad det ska vara eller hur det ska gå till vet jag inte. Jag vill heller inte påstå att vi lever i en demokrati, men det är ju så dem kallar det och det systemet vi har idag tyvärr. Att vi kan påverka Sverige genom öppna val är bara en illusion. Folket som vi röstar på har olika namn men agendan är den samma. Dem vi röstar på är inte dem som styr, dem sitter långt ovanför och är dem samma oavsett vem som vinner valet. Det ända vi kan ändra på är vilka som ska förmedla deras budskap och sättet dem presenterar det på. Målet är det samma. Men att rösta gör folket som röstar nöjda och lugna för dem tror dem har något att säga till om, lever i "demokrati" och slipper diktatur som anses som helvetet på jorden för att eliten helt enkelt fått oss till den åsikten. Jag menar inte att diktaturer är bra, bara att det är fel att döma ut dem. Vi skulle inte behöva några styrande politiker eller presidenter. Det vi behöver är att lära oss är att leva tillsammans med respekt för allt levande, människor, djur och växter. Kunna röra oss fritt över jorden och hjälpas åt. Finns inget som borde säga att bara för att du är född på en speciell plats så måste du stanna där resten av ditt liv eller mötas av bekymmer om du vill flytta på dig. Om folk hjälps åt och accepterar varandras olikheter, lever sina liv som dem vill men utan att såra andra och annat i kärlek och respekt för allt så kommer inga styrande eller pengar behövas. Hur vi ska nå dit vettefan. Kanske att sluta rösta och stödja deras spel kan vara en väg. Det här är mina idéer och jag står för dem till 100%. Vissa tycker dem är konstiga men dom är mina och du får gärna dela dem. Om du inte gör det så älskar jag dig nästan lika mycket ändå.
Text: Mattias Åkerlind
